1 Karolinas Kaos: Det handlar om dig

Saturday, April 25, 2015

Det handlar om dig

Efter att ett tag ha följt med bloggen Niotillfem, numera Sandrabeijer.se, blev jag sugen på att läsa hennes debutroman Det handlar om dig som gavs ut för drygt ett år sedan. Jag hämtade ut den på posten igår och har nu läst ut den på några timmar. En väldigt lättläst bok med andra ord, med extremt korta, jag vet inte vad jag ska kalla det, kapitel? Detta gör att läsningen går väldigt snabbt trots att boken ändå har 256 sidor. Men tyvärr gör de korta kapitlen att jag känner mig stressad när jag läser den. På sidan 13 är huvudpersonen på en hemmafest, på sidan 14 är hon i Kreta och på sidan 15 är hon hemma i Stockholm igen. Visserligen avskyr jag när författare svävar ut för mycket med onödiga detaljbeskrivningar, men i den här boken går handlingen nästan för snabbt framåt. Det blir lite bättre efter halva boken, då tempot lugnar ner sig en aning och man inte behöver läsa med andan i halsen längre.

Beijer har fått mycket hyllningar för sitt vackra språk, men tja, jag vet inte. Jag tycker det känns pretentiöst och stundvis riktigt klyschigt. Det känns för tillgjort för att jag ska kunna ta det på allvar. Tonåringar som dricker rött vin, röker cigaretter, svävar genom dimmor på dansgolv, röker fler cigaretter, dricker svart kaffe, dricker folköl, fumlar med händer under varandras tröjor, dricker mera svart kaffe, röker lite gräs, dricker mera rött vin... Det blir otroligt mycket upprepningar av dessa väldigt typiska beskrivningar av hur det är att vara ung, dum, full och kär. Och varför är det liksom viktigt att hela tiden påpeka att kaffet är svart och vinet rött, det känns så himla wannabe-poetiskt att jag vill spy lite i min mun.

Sandra Beijer, Det handlar om dig, 2014.

Sen undrar jag också hur huvudpersonerna oplanerat råkar träffa varandra så ofta. De bor ju inte i ett litet Jeppis liksom, de bor i fucking Stockholm. Ändå råkar de springa in i varandra hela tiden. Och hur ofta går 15-åringar på hemmafester egentligen? Hur kommer det sig att föräldrarna aldrig är hemma? Hur lyckas de bli fulla på folköl så snabbt?

Det känns dessutom som att Beijer skriver om sitt eget liv ganska långt, om hur hennes mamma steker smörstekt svamp, om hennes trassliga röda hår, om hur hon drömmer om att åka till London och skriva romaner - och om hennes jävla kjolar. Jag upptäcker många likheter mellan henne och huvudpersonen och det känns väl lite halvfånigt det också. Vissa saker känns som tagna rakt ur hennes blogg. Jag kunde omöjligt sudda ut Sandras ansikte när jag läste boken.

Nu låter det som att jag sågar boken fullständigt. Det är egentligen inte min mening eftersom jag trots allt stängde den med ett leende på läpparna. Alla som någonsin gått igenom tonårsångest och tonårskärlek kan relatera till boken, kan känna igen sig, sucka och tänka "Åh, den ljuva, ångestfyllda, hemska, underbara ungdomen". Jag hade antagligen älskat boken när jag själv var 15 år och inne i min Kent-period, men nu känns den aningen barnslig.


Precis när jag tänkte publicera detta googlade jag på recensioner av denna bok och hittade Ellens recension, som jag nu i efterhand märker att innehåller i princip exakt mina åsikter. Jag kunde lika gärna ha kopierat hela hennes text, men avslutar istället med ett sammanfattande citat:

"Det kryllar av meningar som typ 'Jag springer efter dig och blir andfådd och du hör det säkert, men om tio minuter kommer bussen och jag struntar i branden i mina lungor för framför mig finns bara du, du, du'. Fast snyggare komponerat då, jag pratar inte det här Sandra Beijeriska språket så bra, men Sandra gör det till fulländning. Är det din kopp te kommer du inte att bli besviken, men, ja. Det är som sagt inte min kopp. 'Det regnar och när jag gråtit klart regnar det inte längre'. Man ba jaha.

Huvudpersonerna röker typ varje kapitel, [...] det blir så många upprepningar. Det känns som en typisk debutantgrej, att placera kaffekoppar och cigaretter i händerna på personerna bara för att de ska ha nåt att göra med de där händerna.


Men jag o-rekommenderar den inte, men det är som att äta en påse lösgodis. Kanske inte världens bästa middag och man mår lite illa efteråt, men man äter ju ändå."

No comments:

Post a Comment

Välj 'Namn/webbplats' för att kommentera. Webbplats måste inte anges, det räcker med ett namn.
Det går också att kommentera anonymt.
:) Jag svarar på kommentarer i egen blogg!